Magistern

Var på jobbkurs i dag.
Saliga äro de som kan hålla mig vaken under en föreläsning, med vilka medel det än månde vara.
Jag minns inte ett ord av vad han sa, men oh my. Lång och smärt och mörk med smartglasögon och smårutig kavaj med ARMBÅGSLAPPAR. Hade jag vetat detta hade jag definitivt tagit på mig veckad kjol och knästrumpor.
Mina flickskolefantasier löpte amok medan jag satt där - som alltid längst bak i rummet - och sjönk längre och längre ner under bordet. Efter ett tag blev jag så varm att jag var tvungen att knäppa upp blusen ett par knappar varvid jag råkade flasha lite nippel. Magistern (ja, ja, han var nån slags personalkonsult, men var med mig här lite) tittade på mig med vad jag anade var ohöljd åtrå och jag höll på att komma där och då av ren förväntan.
Efteråt dröjde jag kvar i klassrummet för att till synes ställa några frågor om det han just berättat, och väntade mig givetvis att han skulle slänga upp mig på mage på katedern så fort de andra gått ut - jag såg helt enkelt framför mig en rejäl åktur med någon som viskade "Carpe Diem" i mitt öra. Men, i vanlig ordning slutade allt i bottenlös besvikelse. Hann knappt säga "Magistern, jag undrar..." innan han gav mig en konstig blick, svarade i sin ringande telefon och lämnade rummet.
Jag gned mig mot hans stol en stund innan jag samlade ihop mina saker och erkände mig besegrad.