Bevingad bussfärd

I morse åkte jag buss och det var en sån där gammal utgången modell, sådana som bara hämtas fram från muséerna i yttersta nödfall. Jag älskar det, särskilt om man kan få sitta i närheten av de bakre hjulhusen. Allting skakar och vibrerar och mullrar, och om man blundar och utestänger synen av de morgonsura medpassagerarna finns alla möjligheter till en morgonstund med guld i mun. Inte bokstavligen, då, men mentalt är allting möjligt. När jag av en tvärnit rycktes ur mina drömmar om busschaufförens manliga händer noterade jag att min bänkgranne sneglade konstigt. Jag log generat och puffade till håret och sen fick jag tillbringa lite tid med att lossa den fastsvettade gratistidningen ur mitt krampaktiga grepp medan hon försökte låtsas som ingenting. Är fortfarande lite grå av trycksvärtan.
Nåja, jag var nog gladare än hon den här morgonen!